Söndag 1/3-09: Barcelona Maraton och andra saker…

2.57.30
Två timmar, femtiosju minuter, och trettio sekunder!

Den tiden betyder jättemycket för mig.
Det var nämligen första gången jag kom under 3 timmar på ett maraton.

Jag är så fruktansvärt nöjd 🙂 och det känns gott att få skriva det!!

Det var nu i söndags i Barcelona Marathon som jag lyckades med detta.
Förutsättningarna var perfekta med 14 grader, molnigt, och lite duggregn då och då.
Jag reste med ungefär 20 trevliga Solvikingar (jag är med i löparklubben Solvikingarna),
vilket var härligt då jag annars oftast gör det mesta själv.
Att hotellet som vi bodde på (AutoHagar) var lite sunkigt spelade i sammanhanget mindre roll.
Jag kan tycka att det ofta är så att det är lättare att ha överseende med vissa mindre bra detaljer om den större bilden är sas välkomponerad, och det var den i detta fallet 🙂

Öppningsfarten var -min vana trogen- antagligen lite för hög.
Jag hade dryga 1.22 på halvmaran. 30km passerades på 1.59 blankt.
Så långt höll det bra.
Det var egentligen redan vid 25km som 5-orna blev segare, så totalt hamnade 5-orna ungefär enligt följande:
19-19-20-20-20-21-23-25 plus 10min på de sista 2km.

Målet för 2009 är annars att gå under 2.50, och med söndagens putsning av PB med nästan 6minuter så är det ”bara” 7,30 kvar.
Jag skall springa i Stockholm, men tror att banan där är lite för tuff, plus att om det blir lika varmt som 2008 är jag tokkörd för sådana sänkningar.
Jag kommer att vara tvungen att hitta någon bra mara tidigt i höst för sedan kommer…….

LÖPARÄVENTYRET 2009!!!
Jomenvisst!
Det skall springas långt i år också 🙂
Den något -just nu- ostrukturerade planen är att springa Göteborg-Gibraltar med start någon gång i slutet av september. En sträcka som jag beräknar bli runt 350 mil.
Om allt går som jag tänker så vill jag komma fram typ 1-2 veckor innan jul för att sedan ta flyget hem.

Om sedan mina tilläggsplaner går i lås så skall projektet kombineras med både spelningar (jag är ju musiker i själ och hjärta), och ett avbrott för ett maratonlopp. Gärna New York igen.
Jag borde minst vara i mitten av Frankrike i början av November, så då är det ju bara att springa till närmsta flygplats, ha en bokad t/r biljett, och köra. Det låter väl kul?!? 🙂

Tillbaks till verkligheten så har annars de sista 3 månaderna dominerats av träning på Sats olika träningsanläggningar i Göteborg.
Jag fick en svacka på löpningen i höstas.
Kanske en reaktion på allt springande sommaren 2008, men säkert också i kombination med de förkylningar som gjorde att hösten blev helt kass.
Gruppträningarna på Sats blev från slutet av November ett sätt att hitta tillbaka till träningsglädjen.
Jag har inte kört alls i gymen utan enbart deltagit i gruppträningarna.
Jag har snittat ungefär 10 sådana gruppträningspass i veckan plus 2-3 löppass.
Jag har kört många danspass då jag älskar att dansa.
Framför allt DansAerobicen, men även Afron, och lite annat blandat.
Av de andra typerna av klasser har det blivit mycket BodyPump och BodyCombat.
Inte optimalt för löpning, jag vet, men jag måste ha kul annars kreverar jag 🙂

Så summa summarum känns det som att jag är på banan igen, vilket är underbart!!
Jag skall vad det lider arkivera projektet Gbg-Sthlm-Gbg 115 mil 2008, och ersätta det med det kommande
Göteborg-Gibraltar 350mil 2009.
Det låter väl gott!!

Och för er som kommer in här och tittar då och då så kan ni förvänta er lite tätare rapporter framledes!

Må så gott, och kört hårt i spåret för snart är det vår! 🙂

Varma löpande hälsningar, Martin

Annons

Söndag 2/11: New York Marathon på 24 timmar.

Ljudet är öronbedövande.

Om jag inte vore så enormt trött, om inte benen var som stockar, och resten av kroppen liksom bortkopplad så skulle jag kanske orkat höja armarna och hålla för öronen. Jag hör som utifrån mitt eget stönande vid varje steg.

Samtidigt är vrålet utifrån en källa till energi.

Amerikanerna är galna, de är bra på att skrika, och heja på.

Den där 40km-skylten borde ha kommit för länge sen.

Hmm… de kanske har tagit bort den för att det är så kort sträcka kvar.

5 minuter senare. 40km, helvete, det är över 2km kvar.

Till slut gick jag faktiskt i mål i New York City Marathon på 3,10.

En tid som jag är jättenöjd med eftersom jag har haft ett par rejäla förkylningsperioder under hösten, och då vet ju alla hur det går med träningen. Äta har jag dock gjort ordentligt även om jag har varit sjuk. Tröstäta kanske jag skall kalla det.

Men om vi ska backa bandet lite så började årets New York Marathon faktiskt med förra årets lopp. Jag reste med Springtime travel, och fick tiden 3.03.

Eftersom tiden i kombination med min ålder 40+ räckte för en garanterad startplats för loppet i år så kom i våras ett mail från New York Road Runners där de skrev att jag kunde delta om jag ville.

Jätteglad betalade jag in de dryga USD 200 som startavgiften var. Det kändes kul att kunna ordna med loppet själv, och naturligtvis även att komma betydligt billigare undan.

Sedan tänkte jag inte mer på saken förräns loppet började närma sig.

Nu var det ju bara så att vecka 44 som avslutades med söndagen den 2/11 –New York Marathondagen- var höstlovsveckan i skolorna, och jag hade lovat mina 2 tonårsbarn en resa.

Ok, då åker vi väl till Florida först, och sedan en avstickare till New York på vägen hem.

57.000:-!?!, skulle de billigaste flygbiljetterna för oss 3 kosta. Det var alltså inget alternativ.

Det hela slutade med att jag köpte 3 billiga Ryan Air flygbiljetter från Skavsta utanför Nyköping till Sicilien med hemresa från Rom fredag till fredag, och till New York blev det en biljett bara för mig lördag-söndag.

Det skulle alltså bli ett expressmaraton. Snabbt in, och snabbt ut!

Problem 1: Hur få tag i startlappen (the bib) när jag landar 21.15 på lördag kväll?

Efter lite mailande fick jag ett telefonnummer till en tjej i NYRR jag kunde ringa hur sent jag än kom. Där kunde jag få info om var jag kunde hämta min bib.

23.00 kom jag fram till 89e gatan och kunde hämta min bib.

Problem 2: Hur få tillräckligt med sömn?

NYRR vill ju att vi som skall springa skall vara så fruktansvärt tidigt på startplatsen, och jag som avskyr att vänta. Speciellt när det är kallt ute, och jag är undersövd.

Jag lyckades leta mig fram till W103e gatan –som naturligtvis låg på andra sidan Central Park- där mitt billiga Central Park Hostel låg. Jag hade bokat 2 nätter eftersom jag ville kunna gå tillbaka efter loppet och ta en dusch och slappa lite innan flyget hem.

Priset på USD 38 per natt skrämde ju inte direkt.

Planen var att strunta i bussen 06.00 som jag hade blivit signad till. Istället ta tunnelbanan ner till Staten Island färjan som skulle gå 08.00, och på så sätt få lite mer sömn.

Vid 00.30 låg jag i sängen, och tankarna snurrade. Några timmar fick jag väl, men inte var det någon högkvalitésömn direkt.

Söndagen.

Väckarklockan ringde 06.40. Klockan hann bli 07.10 innan jag var nere i receptionen ombytt och klar. Då säger han i receptionen att det kan ta en trekvart ner till färjeterminalen. Inte bra, tänker jag, och kastar mig in i en taxi på gatan.

Han blåser ner till terminalen på knappt 20 min. Skönt, gott om tid.

Javisst var det gott om tid! Jag kom dit 06.30! På natten ställde nämligen USA tillbaks klockorna en timme, något som jag hade missat, och taxin körde in en halvtimme så jag åkte med 06.30 färjan istället för 08.00 färjan. Resultat: Väntan……..

Det enda jag känner att jag behöver vara uppmärksam på och passa i tidsväg på New York Marathon är när de stänger min del av min Wave som jag skall starta i.

Det är ungefär en halvtimme innan start. Allt annat är i min mening nonsens.

Jag förstår att de vill att alla skall vara ute i god tid då det ger dem en chans att ha kontroll över situationen, men väntetiderna i deras upplägg är löjeväckande.

Att anlända en timma innan start räcker mer än väl, jag kan köra mitt eget race, och det fungerar alldeles utmärkt. Det blir nästa års upplägg!

Hur som helst så gick loppet igång så småningom. Vädret var vackert, och luften klar.

Jag vet inte riktigt hur varmt det var, men jag skulle gissa runt 10-11 grader under loppet.

Egentligen ganska idealiskt kan jag tycka. Fast det var betydligt svalare under morgontimmarna.

Enormt skönt alltså att få sätta igång. Jag hade behållit en rejäl jacka med huva ända tills metrarna innan jag korsade startlinjen där chipet registrerar tiden. Så det var som att bli utsläppt i dubbel bemärkelse. Det är väl värt att offra ett par gamla plagg för att slippa frysa. Ju tjockare desto bättre.

Ganska snabbt hittade jag en orange rygg att ta. Tyvärr ingen solviking.

Efter några kilometer kunde jag heja glatt på Joakim från Solvikingarna i vimlet av löpare.

Jag behöll dock min orangea rygg. Halva sträckan gick på 1.26 vilket kändes förvånansvärt bra. Vid 25km försvann min rygg, och det blev genast jobbigare. Efter 30km på 2.05 var det inte så kul längre. Vid 35km kom Joakim som en raket, tjoade på mig, och blåste förbi. Han var då 1 minut efter mig eftersom han startade tidigare än mig i fältet, och ändå 6 minuter före i mål! Gott jobbat Joakim!

Min slutspurt var väl inte riktigt lika lysande J, men som jag skrev i inledningen så är jag ändå jättenöjd med min prestation.

Efter målgången tog jag en taxi de få kvarteren jag hade till mitt Hostel. Benen var ganska klara för dagen. En lång, varm, helt underbar dusch, och ett par timmars sömn gjorde susen. Jag kände mig skönt avslappnad, checkade ut, och tog the A-train ut till JFK flygplatsen.

22.00 lyfte planet mot Amsterdam för vidare transport mot Göteborg.

Flygmaten smakade riktigt bra, och sedan sov jag.

Målet var uppnått. New York City Marathon ”the Express version” var genomfört!

Jag uppskattar amerikanernas positiva attityd som genomsyrar hela New York City Marathon. Det är ett tungt skäl till att jag tänker åka tillbaka fler gånger till detta storlopp.

Att dessutom kunna styra sin egen resa som jag gjorde nu gör det hela bara roligare.

Tiderna för att kvalificera sig för en garanterad plats är inte speciellt snabba.

Kolla på nätet bara efter Qualification Times.

Kanske syns vi i löparvimlet i New York nästa år!

Lördag 6/9: På väg igen.

Nästan en månad har nu gått sedan jag slutförde mitt löparprojekt Göteborg-Stockholm-Göteborg.
Någon sorts landning blev det väl, men inte speciellt behagligt.
All tid har gått åt till ett arbetsprojekt som skall gå av stapeln nu den 15e i denna månaden september.
Efter det väntar friheten att göra vad jag vill.
Jag har också påbörjat en ny omgång som gruppledare i en kurs i Ledarskap och Kommunikation som Dale Carnegie ordnar.
Detta är en enorm källa till kraft och inspiration.

Annars ar orsaken till dagens skrivande att jag sitter på X2000 på väg till Stockholm och Stockholm Halvmaraton som går av stapeln idag.
Jag lämnade jobbdatorn hemma, och tänkte släppa jobbet för en dag även om jag faktiskt älskar att sitta och jobba på X2000 i vanliga fall.
Min lilla OQO-dator som jag hade tänkt blogga med på språng i somras åkte ner i ryggsäcken istället.

Dagens utmaning blir annars att hinna med tåget hem ikväll. Sista tåget går 18.10, och starten går 16.30. Målet är att gå under 1.20 för första gången isf, men jag är lite osäker på om jag har tempot i kroppen. Som tur är är målgången i Kungsträdgården vilket är nära Centralen. Bara att fortsatta efter målgång med andra ord :-}

Jag tänker ta tag i bloggandet igen efter 15/9. Det skall bli kul!

Må så gott!

Löpande hälsningar!

Martin

.

Ja nu är klockan strax efter 10 på kvällen.
Jag hann med god marginal till tåget. Fick tiden 1.20.55, utan att vara speciellt sliten. Det var som jag misstänkte tempot som saknades. För första gången i ett lopp höll jag ett relativt jämnt fint tempo bortsett från de första 5 km som gick en minut snabbare än de övriga 5-kilometrarna. Så nu får det bli mycket intervallträning i framtiden, och en viktreduktion. Jag skulle behöva gå ner 5-6kg i vikt. Inte för att jag är kraftig, utan bara för att det hade varit intressant att se hur det skulle kännas att springa när jag var såpass mycket lättare.
Enda frågan är om jag kan motivera mig, men det lär väl visa sig 🙂

Hur som helst, en härlig dag, och imorgon hoppas jag på friska ben så att jag kan haka på Solvikingarnas söndagslångpass!

Må så gott igen!
Löpande hälsningar!
Martin 🙂

Tisdag 12/8: Sammanfattning

Dags att ta tjuren vid hornen. Stärkt av ett härligt pass ikväll med Solvikingarna som bestod av långintervaller. Jobbigt som bara den, men oerhört belönande då kroppen svarade bra.

En sammanfattning av projektet med tillhörande tack till nyckelpersoner och företag:
Först och främst vill jag tacka min kropp som alarmerade mig om min destruktiva livsstil, och ”bara” gav mig diabetes som jag kunde vända till något positivt. Att kroppen sedan också höll för den våldsamt ökade träningsdosen, och i förlängningen för att kunna genomföra (genomlida) hela sträckan 115 mil Gbg-Sthlm-Gbg.
Jag känner en oerhörd respekt inför den inneboende kraft, och kraft till självläkningen och återhämtning som kroppen är mäktig till om jag ger den chansen. Detta förhållande delar jag naturligtvis i princip med alla människor, och är något jag är oförbehållet tacksam för. Det som hänt mig har förändrat min livssyn, och självbild. Med facit i hand har jag aldrig mått bättre.

När väl idén om projektet tog form var det Krister Pettersson på Magnusson & Freij som fick mig att inse att jag kunde göra något mer medialt av det hela. Magnusson & Freij gick in och stöttade mig med större delen av mina löparkläder, samt ett ekonomiskt bidrag som täckte delar av mina kostnader. Jag skall med stor glädje komma till ert företag vid tillfälle och berätta om projektet. Tack Krister!

I kölvattnet på denna introduktion kom jag via Ulf Johansson (Solviking och riktigt trevlig man) i kontakt med Lindh & Partners Gbg. De var med i planeringen och utvecklingen av projektet och satte mig i kontakt med Novo Nordisk som tillverkar mitt insulin. Tack Hans, Therese, Martin och ni andra på Lindh & Partners Gbg. Jag känner verkligen att ni har varit med mig på hela resan, och det har betytt väldigt mycket för mig!
Roligt att jag vara med på er hemsida också 🙂

Även om ett av mina mål är att minska mina insulindoser radikalt så är jag evigt tacksam att det finns så fantastiska diabetesmediciner idag. Det gör att det finns utrymme för att leva ett liv som jag väljer själv. Vill jag vara ambitiös, och strikt så kan jag klara mig med små doser. Om livet inte tillåter den fokuseringen, och tidsåtgången som det innebär att motionera, och äta lågkolhydratkost så finns möjligheten att kompensera med ökade insulindoser.
Novo Nordisk som tillverkar mitt insulin har också stöttat mig. Jeanette Karlsson på Novo har varit min kontaktperson, och hon har skickat massor med uppmuntrande sms längs vägen. Tack Jeanette och tack Novo Nordisk för allt stöd! Jag skall med stor glädje vara tillgänglig för er vid flera tillfällen som ni bestämmer för att tala eller svara på frågor som har med mina nya erfarenheter att göra.

Abbott Scandinavia AB som tillverkar min blodsockermätare har också stöttat mig. Er produkt är verkligen ryggraden i min vardag nuförtiden, och det ger en enorm trygghet att ha koll på blodsockervärdena.
Jag ser fram emot att komma till er och tala vid tillfälle! Tack Abbott och min kontaktperson Daniel!

Mikael Sjöholm som äger och driver Nordic Event ihop med sin fru Inger är nära vänner till mig, och det kändes kanon att ni gick in och hjälpte mig också. Att ni stod på kajen dessutom med alla 4 barnen när jag gick i mål gjorde mig jätteglad. Ni betyder så mycket för mig 🙂 och jag vet att ni vet det! Tack snälla!

Dessa 5 som jag kallade mina huvudsponsorer gjorde att mitt löpprojekt kunde gå jämt upp vilket jag naturligtvis är mycket tacksam för. Jag hoppas och tror att ni tycker att det har varit värt det då projektet har fått mycket uppmärksamhet pga sin okommersiella måbra-karaktär, som i kombination med diabetesaspekten verkligen har berört många människor.

Under projektet har jag bott som en kung. Att få komma till ett bra hotell, med en underbar personal har varit en morot utan dess like. När jag innan projektet gick igång ringde till Choice Hotels marknadschef Rita Östberg i Stockholm, och fick en positiv respons på att mitt projekt låg i linje med Choices ”We Care program” var alla Choice Hotels superpositiva till mitt initiativ när jag kontaktade dem ett och ett.
Jag har bott på:
Quality Hotel Prisma i Skövde.
Clarion Hotel Örebro.
Clarion Collection Hotel Etage i Västerås.
Quality Airport Hotel i Arlandastad.
Clarion Hotel Sign i Stockholm.
Quality Hotel Park i Södertälje.
Clarion Collection Hotel Kompaniet i Nyköping.
Quality Hotel Ekoxen i Linköping.
Quality Hotel Winn i Huskvarna.
Comfort Hotel Jazz i Borås.
Quality Hotel 11 i Göteborg.

Alla dessa Choice hotell har en fantastiskt engagerad personal som verkligen bryr sig, och verkar älska sitt jobb. Choice ledning verkar ha lyckats mycket bra att inympa en företagsanda som måste vara guld värd.
Att alla ni har bjudit på hotellnätterna, och i vissa fall även på mat är jag oerhört tacksam för.
Mötena med er personal har varit guld värd för mig, och jag hoppas att mitt projekt, och min person kan ha inspirerat till ännu mer fokus på motionens betydelse för oss moderna människor.
Tusen tack Choice för allt!

Jag har även bott på ett antal andra hotell som har varit helt fantastiska också:
Nääs Fabriker. Ett helt nytt superdesignat hotell i makalöst vacker miljö. Det var en fröjd att bo hos er! Tack snälla!
Vårgårda Värdshus: Jättefint hotell med en kanonpersonal i centrala Vårgårda. Tack för ert personliga engagemang. Du tutatde fint åt båda hållen Liselott 🙂
Kurorten Mösseberg i Falköping. Vilken anläggning, och vilka behandlingar jag fick. Ni var underbara allihop, och tog verkligen hand om mig. Jag hade en tuff etapp till Falköping, och jag minns att jag var orolig för fortsättning när jag var hos er. Men det löste sig galant! Tack snälla!
Kanalhotellet i Karlsborg. Vad vackert hotellet låg! Och jag kommer aldrig glömma er Hjortronparfait 🙂 Tack Lotta för ditt personliga engagemang. Det värmde!
First Hotel Park Astoria i Enköping. Också ett grymt trevligt hotell, med en kanonpersonal. Tack snälla för att jag fick bo hos er!
Elite Grand Hotel i Norrköping. Det var härligt att bo så centralt och så flott hos er i Norrköping. Stort tack Elite Park!
Mjölby Stadshotell. Jättefint hotell i en jättefin liten stad. En riktig pärla. Tack för allt! Och Mount Everest väntar på mig. Det har du Betty sett till 🙂
Motell Vida Vättern söder om Ödeshög. Ljuvligt placerad invid Vättern. Jag minns den underbara solnedgången över Vättern kvällen jag kom till er. Tack för att ni tog så väl hand om mig! Tack Oskar!
Bogesund Hotell i Ulricehamn. Hotellet var jättefint med en mycket trevlig personal! Ulricehamn var helt fantastiskt. En av mina bästa dagar hade jag här! Stort tack!

Alla dessa hotell bjöd mig på övernattningarna, och gav mig via sin personal ovärderliga mänskliga kontakter under projektets gång. Det gav mig motivation och styrka att orka när det tog emot, vilket det självklart gjorde på många etapper.

Transporterna av mitt bagage har också varit en följetong, och något som jag har varit tvungen att lösa varje dag. Här har jag fått hjälp högt och lågt.
Min syster Bittan Lidström körde till Nääs. Tack Bittan!
Min gode vän Christer Erlandsson körde från Nääs till Vårgårda. Tack Christer!
Liselott på Vårgårda Värdshus körde till Falköping. Tack Liselott!
Personalen på Kurorten Mösseberg körde till Skövde. Tusen tack!
Min kompis Olas föräldrar Kjell och Pia Hansson körde till Karlsborg. Tack snälla ni!
Lotta på Kanalhotellet körde till Askersund. Tack Lotta!
Robert på Shellmacken i Askersund körde till Örebro. Tack Robert!
Ingemar Karlsson taxichaufför i Arboga körde till Västerås. Tack Ingemar!
Sabine på Enköpings Taxi löste så bagaget kom till Arlandastad. Tack Enköpings Taxi!
Göran på Bussgods i Nyköping såg till att bagaget kom till Norrköping där min systerdotter Linnea Lidström tog grejorna till hotellet. Tack Göran och Linnea!
Janne på Bussgods i Norrköping tog bagaget till Linköping. Tack Janne!
Lasse på Taxi Östergötland tog bagaget både till Mjölby och sedan till Vida Vättern dagen därpå. Tusen tack Lasse!!
Min bror Lasse och hans tjej Jessica körde till Huskvarna! Tack Lasse och Jessica!
Patrik på Borås Tidning tog grejorna till Ulricehamn. Tack Patrik!
Tomas på Villa Skogshyddan i Ulricehamn körde tIll Borås. Tack Tomas!
Hotel Jazz i Borås ordnade så Flygbussen tog bagaget till Landvetter. Tack Jazz och Flygbussen!
Christer Erlandsson min gode vän körde sedan följebil med mina och alla andra löpares alla grejor till Hotell 11 i Göteborg! Tack än en gång Christer!!

Klubben Solvikingarna som jag är relativt ny medlem i har också betytt mycket för mig. Solvikingarnas förre ordförande Gunnar Olsson och jag har haft daglig kontakt, och det har stärkt mig enormt mycket! Tack Gunnar och Solvikingarna!
Personer som jag har haft en löpande kontakt med är:
Min syster Bittan. Jag tycker så enormt mycket om dig Bittan, och vår kontakt är guld värd!
Min gamle vän Michael Karlsson. Det känns som vi är lite tvillingsjälar Micke. Att du dök upp på avslutningsetappen trots att du inte egentligen hade tid var en superduperhärlig överraskning. Tack för att du finns!
Mikael Vilkas. Vad kan jag säga? Vi går så långt tillbaka tillsammans. Har fan ta mig gjort nästan allt ihop från fester, turnéer, stora evenemang, till filosofiska långpromenader. Jag känner att jag alltid kan bolla allt med dig, och det och vår vänskap är ovärderlig!
Mina föräldrar Bengt och Brita som hört av sig varje dag, och kollat om benen fortfarande håller 🙂 Ni är för härliga kära föräldrar! Tack för ert engagemang!
Min dotter Dalie som jag talat med nästan varje dag. Jag har saknat dig och din storebror Jonatan jättemycket, men vår dagliga kontakt gjorde att det kändes bra ändå. Att vi sprang tillsammans över mållinjen var den perfekta avslutningen.
Min bror Lasse som var med mig och sprang vid 3 tillfällen, slutetappen inräknad. Det var en höjdare när du var med Lasse!
Min f.d. svåger Anders Larsson som kom och räddade mig innan Landvetter när jag var fullständigt mentalt soppatorsk. Tack Anders!
Det finns hur många som helst, och ni vet att jag vet. Jag uppskattar er enormt, alla ni jag nämnt här, och alla ni som jag inte nämnt. Tack från djupet av mitt hjärta!

Sedan alla dessa människor på alla dessa företag och hotell. Alla andra människor som jag stött på längs vägen, i hus där jag knackat på för att be om lite vatten, i alla affärer där jag varit inne. Det blir många möten. Möten som jag lärt mig uppskatta enormt mycket. Möten som blev essensen av själva projektet. Små möten som blir stora för det är vad jag gör dom som räknas, och mitt och alla andras liv består just av dessa möten.

I mitt tidigare liv har jag varit för stressad för att uppskatta människor, och dessa möten. Det har känts för litet. Vad är det som blir så mycket bättre bara för att jag träffar en kung. Han är väl också bara människa som äter, sover och skiter som alla andra. Gräset är inte grönare i Sydamerika, eller i Australien bara för att det är långt borta. Jag har lärt mig att uppskatta det jag har nära. Jag har fått ett helt annat perspektiv på min tillvaro. Jag hoppas att jag har cementerat denna nya livsstilen, och vill inte för allt i världen tillbaka till det gamla.

Detta är sammanfattningen på min resa. En resa som blev lika mycket en inre som en yttre resa. Något som jag var helt oförberedd på. Icke desto mindre är jag oändligt tacksam för att livet gett mig dessa nya möjligheter. Det är inget jag tar för givet, och jag inser att jag är oerhört priviligierad. I den andan blir ett av mina nya mål att vara en positiv kraft i samhället, och om jag kan inspirera någon till ett aktivare, rörligare liv så skänker det mig en enorm lycka.

Jag kommer att fortsätta att skriva blogg i någon form.
Jag har inte bestämt i vilken form ännu, och framtiden innehåller just nu ganska många frågetecken.
Men det är positiva frågetecken för jag känner att mitt liv är öppnare än på länge, och det är en mycket god sak.

Så fortsatta varma löpande hälsningar och kramar till er alla!

Martin

Måndag 11/8: Förvirring

När min kompis Agne för en dryg vecka sedan här på bloggen skrev att jag skulle njuta av de sista dagarna för snart skulle inte livet längre bara bestå av att springa och skriva så konstaterade jag att han hade så rätt, så rätt.
Jag lyckades också få till några av de bästa dagarna på slutet. Föga anade jag vidden av resonemanget ovan.
Verkligheten, och vardagen har slagit till med full kraft, och jag vacklar, omtöcknad och förvirrad.

Jag behåller träningsstället på fortfarande för det känner jag mig trygg, och rätt i. Det jaget som jag vill vara.
Men det är klart att det blir kanske svårt att springa omkring och se ut som en sportfåne i alla sammanhang, eller också är det precis det jag skall göra.

Det första jag gjorde igår efter att jag sagt hejdå till Jenny och Annelie på Hotell 11, och tagit taxin hem, var att hitta en bil på Blocket som passade mitt nya mer modesta jag. En röd liten Opel Astra -96 för 16.000:- som drar 0,6l milen blev min frampå eftermiddagen. Så nu står min gamla V8 BMW utanför huset och surar. Hoppas att någon kommer och förbarmar sig över den för jag tänker då inte ens sätta mig i den.
Jag är klar med buskörning i 180.

Ett långt kvällsmöte med anledning av mitt nya arbetsprojekt var inte klart förräns 22.00.
Lite umgänge med mina ungdomar Jonatan och Dalie, och dagen var slut.
Inte fan orkade jag varken skriva eller springa.

Idag måndag rullar det bara på. Jag gjorde en radiointervju på P4 Göteborg på morgonen. Jättekul, visst!
Sedan nya möten med anledning av jobbet. Handla lite mat till en tvärtom kyl, som nu ser lite mer inbjudande ut, och sedan vid 21.00: -Ut och spring!!!!!
Jag gjorde det jag längtat efter väldigt länge. Tempo! Jag gjorde 14km på på timman jämt, och då gick det ganska slött i början. Således 3.45-4.30 kilometern, och benen svarade.
Imorgon blir det intervallträning med Solvikingarna helt klart!

Förvirringen då? Det känns som jag borde summera mitt löparprojekt, men kan inte fokusera.
Allt bara snurrar med en väldig fart.
Det som är bra dock är att jag inte fått någon ”efterprojektetdepression” som jag annars brukar drabbas av i jobbet. Faktum är att jag trots förvirringen mår bra, och känner mig rätt lugn.
Jag bär en känsla av att: -Ok, vad är det värsta som kan hända? Inte mycket egentligen.
Så då borde det ordna sig så småningom. Jag tror att jag skall fortsätta och blogga tills saker och ting har rättat ut sig.

Så till alla er som stöttat mig, och som jag känner att jag bör ge en uppskattande sammanfattning till.
Ha lite tålamod, det kommer vad det lider.

Tills nästa gång!

Varma löpande hälsningar i högt tempo!

Martin 🙂

Dagen efter: Vill inte landa

Jag vill inte landa.
Jag ligger i min stora hotellsäng och tittar ut över det typiskt gråa, regniga Göteborgska vädret, och funderar.
Varför landa?
Om detta vore min sista dag i livet vad gjorde jag då? Landa?
Absolut inte.

Just nu känner jag att detta är inget projekt som jag behöver landa.
Visst jag skall väl summera, och knyta ihop säcken vad det lider, men det är mer som att jag startat en ny livsriktning, och den flygningen har bara börjat.

Om en stund kommer TV4 hit till hotellet för att göra en intervju vilket känns roligt. De skall få tillgång till det materialet som Hans och Janjan filmade igår. Det blir väl något i TV4 Göteborg hoppas jag.
Efter det skall jag beställa en taxi som tar mig hem till Askim. Hade egentligen tänkt att promenera, men jag vill hem och krama Jonatan och Dalie, och se om mitt hus står kvar.

Fortfarande är tacksamhet, och ödmjukhet vad jag känner djupt inuti. Gentemot mig själv såtillvida att jag kunde växa med uppgiften, och att min kropp accepterade alla långa mil. Gentemot min omgivning för all värme, vänlighet, omtanke, och intresse.
Tanken att kunna vara en inspiratör är en hejdlöst härlig känsla.
Kanske kan det bli en del i min framtida tillvaro. Jag får se.

Jag gör ett litet ryck nu, plockar ihop mina grejor, och kör intervjun samt taxiresan. Sedan återkommer er ödmjuke skribent till kvällen för ytterligare ett kort inlägg.

Kram / Martin

Dag 28: Jordgubbar och glass "en masse"

Gunnar Olsson kom!
Barbro Nilsson kom!
Mikael Vilkas kom!
Min dotter Dalie kom!
Michael Karlsson kom!
Gunnar Bengtsson kom!
Ingela Berrum kom!
Mats Boström kom!
Conny Karlsson kom!
Gunilla Kjellmer kom!
Min bror Lars Lidström kom!
Anders Larsson kom!
Henrik Paulsson kom!
Kea Sundberg kom!
Petra Laurell kom!
Tomas Ekmanus kom!
Håkan Hellqvist kom!
Christian Bjerdén kom!
Sven Boge kom!
Joachim Persson kom!
PA Nilsson kom!

Hans Ekdahl och Janjan Englund filmade och plåtade!
Kurt Karlsson från Solvikingarna plåtade också.
Christer Erlandsson körde allas grejor från alla stoppen till hotellet!

I mål väntade:
Min son Jonatan!
Min mor Brita Lidström!
Yvonne, Hans, och Emilia Apelkvist-Bäfverfeldt.
Mikael och Inger Sjöholm och alla 4 döttrarna!
Martin från Lindh & Partner Göteborg AB.

Har jag missat något namn, förlåt, jag har verkligen försökt att minnas allas namn och ansikten runt mig av respekt. Jag vet av egen erfarenhet hur viktigt det är att se och bli sedd. Skriv och påminn mig -snälla- om jag missat någon.

Denna dagen blev precis så underbar som jag hade hoppats på.
Gunnar var först på plan ute på Landvetter så vi hann snacka ihop oss lite innan de andra löparna började droppa in. Han åtog sig att leda skaran av löpare mot Göteborg. Tusen tack för det Gunnar!!
Från starten vid hotellet på Landvetter flygplats. Gunnar leder löparskaran 🙂 Kurt fotograferade.

Jag kände en viss oro och ambivalens inför idag, och i viss mån så finns den känslan kvar. Vad har jag gjort, och vad händer nu? Ingen aning faktiskt.

Jag hade önskat att få avsluta i goda vänners lag med en känsla av att vara delaktig i en grupp härliga människor. Exakt så blev det.
Dokumentation är viktigt! Hans och Janjan agerar filmcrew!

Gunnar går i depå? Mats assisterar 🙂

Påt igen. Nu var det bara 9km kvar. Den skäggiga mannen i randig tröja var inte med så länge.

De 30km som i själva verket var 32 eller 33 gick hur enkelt som helst.
När jag checkade in på mitt rum alldeles nyss kom jag på mig själv att fundera på om jag hade rena träningskläder så att jag kunde gå ut och springa en runda. Jag slog det ur hågen 🙂
Rum förresten, jag menar lägenhet eller svit 🙂
Vardagsrum, hall, sovrum, och superfräscht 🙂
Helt grymt Hotell 11, jag känner mig hedrad. Detta var verkligen något extra!
Tack kära vänner!

De flesta var med från start, och några tillkom efter vägen.
Det symboliska målsnöret som Hotell 11 hade ordnat sprang jag och min dotter Dalie hand i hand igenom. Precis som jag föreställt mig och helt i linje med den känslan jag burit med mig av att jag inte har varit själv under min resa.

Glada bilder. Många kramar blev det. Hotellet kom med champagne. Kurt har tagit alla bilderna!

Jonatan och Dalie betyder mest i hela världen för mig. Jättefina bilder du tog Kurt!

Jag har varit mycket på Hotell 11 eftersom de har Eriksbergshallen, och där har jag varit delaktig i produktionen av många stora evenemang.
Detta hotellet är något alldeles extra, och jag känner mig väldigt hemma här.
Petra från hotellet gratulerade mig med en flaska champagne med en jättegullig liten lapp på 🙂 Tack snälla!
Buffén som vi alla blev bjudna på på 6e våningen där restaurangen ligger med underbar utsikt var makalöst god.
Den avslutades med Jordgubbar och glass ”en masse”. 3 portioner för att vara exakt i mitt fall. De 3 1/2e NovoRapid räckte väl vilket säger en del om min insulinkänslighet just nu. Glädjande!

Lite småkrämpor märktes i löparskaran efteråt men inget märkvärdigt.
Tvärtom hörde jag röster som sa att det var en bra runda som sporrade till mer träning framöver.
Eftersom vi startade lite efter 12, och att jag räknat lite fel på distansen (som vanligt) så blev tempot närmre 6min/km än de utlovade 7-7,30.
Sålunda gick vi i mål väldigt punktligt, bara ett par minuter efter 16.00.

Stort tack till Valerie på Friskis & Svettis som väntade på oss efter stängning så att vi fick duscha och byta om hos er.

Överhuvud taget är det så många människor jag vill krama och tacka just nu så jag vet inte var att börja eller sluta.

Jag får göra en kort summering nu, och fullängdaren kommer inom en dag eller två när jag landat.

Det mest fantastiska med min resa är det ”lilla” mötet.
Mötet som vi gör fantastiskt för att det är sådana som livet består av.
Många -framför allt journalister- har frågat vad är det häftigaste som hänt under resan. Mitt svar är det senaste mötet hur obetydligt det än kan te sig.
Jag har inte snavat över några lik i dikena, eller mött en främmande okänd kung på vägen. Jag kan inte stilla den sensationslystnaden. Jag vill inte vara med i det racet för det leder ingenstans vet jag nu.
Livet är vad jag gör det till, och kan jag inte se och uppskatta storheten i mänskliga möten överallt så kommer jag definitivt inte heller hitta en större tillfredsställelse, eller djupare förståelse i Amazonas jungler eller Antarktis bitande kyla.
Jag tillerkänner mig att det är en viss bedrift att med min ringa löparbakgrund ändå springa (för det mesta) 115 mil på 23 dagar plus 5 vilodagar, men det största för mig är den delaktighet som jag nu känner med mina medmänniskor, och jag vill därför tacka från djupet av mitt hjärta alla er som följt med på min resa i verkliga livet, alla jag mött på hotellen och alla andra ställen, på nätet via denna bloggen, eller som nu på själva avslutningen.

Ett jätte TACK, och utan att bli sentimental eller pretentiös vill jag bara säga att jag tycker så fantastiskt mycket om er alla!

Kram, och fortsatta löpande hälsningar!

Martin

Dag 27: Mental soppatorsk

-Har du fått mental soppatorsk?
Den som frågar är Solvikingarnas förra ordförande Gunnar som ringer när jag är på väg.
-Japp, fullständigt! Är mitt svar.

Gunnar är en duktig ordvridare, och uttrycket mental soppatorsk stämde till 100% på mig idag.
Det gick trögt redan från början när jag sprang ut ur Borås vid 12.00.
Lite otippat var det för jag lämnade en underbar stad, ett underbart dygn, ett underbart hotell med underbara människor. Christina, Ståle, Lila i restaurangen, Shiva, Anna som jag aldrig hann träffa men som jag vet styrde upp med min bagagetransport.
Comfort Hotel Jazz tog hand om mig fantastiskt väl. Tack snälla ni för allt!

Antagligen börjar jag slappna av. Jag är ju nästan hemma.
Första milen gick på timman, sen började det bli segt. En halvtimma till på knapp styrfart, och in på en mack där jag köpte lite att äta av en glad Pelle.
Tog grejorna i handen och åt när jag gick. Springa? Nä. Ska du inte försöka springa lite? Nä.
Jag kunde alltså inte få mig själv till att springa! Visst gjorde det väl jätteont i höger lår, kanske. Pyttelite spring? Nä.
Jag gick i 3 timmar (med en paus i Bollebygd på 20 minuter). Redan innan jag började gå provade jag med att se hur många steg jag kunde springa och blunda, det fortsatte i gången.
Det var under gången som Gunnar ringde. Skönt med en människoröst i örat, men springa? Nä.

Räddaren i nöden blev min f.d. svåger Anders Larsson som kom från Växjö på väg mot Göteborg. Han gjorde mig sällskap en knapp mil medans hans kompis Mikael körde bilen. Först gick vi några minuter och pratade, sedan som genom ett trollslag gick det att springa. Bra tempo dessutom.
Nog för att jag visste att den mentala biten är viktig, men det har för mig aldrig varit så uppenbart som idag. Från att omöjligt kunna springa till språng behövdes en medmänniska. Det säger allt. Så här glada var vi.

På språng!

Anders och hans kompis Mikael.

Så av bara farten sprang jag hela vägen till dagens hotell, bortsett från den hemska backen från Härryda upp mot 40an innan det planar ut.
Tack Anders för att du dök upp som en räddande ängel, och dessutom fick jag en lektion i vad det mentala betyder.
Det blev totalt 46km på sega 6,50.

Imorgon är det dags före de sista 3 milen.
Jag kommer att få sällskap av en massa härliga människor så jag är inte ett dugg orolig för löpningen. Det kommer att bli en fröjd.
Gunnar har lovat att någon rutinerad Solviking kommer att leda oss för jag vill inte för allt i världen springa i spetsen för en massa människor. Jag vet att jag sprungit själv fysiskt i detta projektet, men inte mentalt, och om jag kommer att göra något nytt projekt i framtiden så skall jag leta medlöpare högt och lågt. Jag är ingen solomänniska helt enkelt, även om som bl.a. Petra konstaterat så är ett projekt av detta slaget ganska karaktärsdanande. Jag har fått bekänna färg, typ 🙂

Nog om detta, det blir en perfekt avslutning imorgon, och om någon annan vill ansluta så hoppa bara med. Tiderna står på mitt inlägg ”Kan jag så kan ni”.

Nu skall jag sova den utmattades tunga sömn, och vakna med spring i benen för snart får jag träffa min familj igen. Jag har speciellt saknat mina barn/ungdomar Jonatan och Dalie enormt mycket, särskilt nu när Göteborg har närmat sig.

Varma löpande hälsningar!

Martin

Dag 26: En LADA får NADA

Innan jag går in på dagens inläggstitel som kräver en förklaring så en kort löpardagsrapport.
Riksväg 40 lämnade Walk-Over. 1km ner till vägen och det första jag ser är en skylt Borås 34km. Yipee, det blir en riktigt soft dag.
Nu blev det kanske inte så soft som jag hoppades på för 3 cyklister försäkrade att gamla banvallen bara var typ 1km längre än 40an, och då skulle jag ju slippa alla bilar. Jag tog banvallen som var kanon att springa på men den var 10km längre, inte 1km.
Sålunda blev det 46km totalt på ganska snabba 5 timmar jämt. Bra ben idag.

Jag kommer tillbaka till dagen strax, men först: En LADA får NADA?
Jag menar inte att en gammal rysk bil inte får någonting utan att en LADA-diabetiker får NADA-akupunktur. Stor skillnad 🙂
I dessa förkortningarnas tidevarv krävs förklaringar.

LADA står för ”Latent Autoimmune Diabetes in Adults”, och är ett begrepp som beskriver hur en person insjuknar i diabetes typ-1.
Jag är troligtvis ett LADA-fall. Det antar min diabetesläkare för att vi vet att jag hade förhöjda sockervärden så långt tillbaka som 2002. Dock visste jag tyvärr inte om det av olika orsaker. Ett LADA-insjuknande går mycket långsammare än ett traditionellt typ-1 insjuknande, men leder till samma sjukdom i slutändan. En LADA-patient kan i vissa fall behålla en viss insulinproduktion längre tid innan alla beta-celler är förstörda.
I mitt fall har jag ytterst lite kvar, och eftersom jag var ovetande om mina förhöjda värden i så många år så är jag övertygad om att mitt destruktiva leverna knuffade mig över tröskeln in i en fullt utvecklad typ-1 diabetes.
Detta är något som jag initialt hade mycket svårt att komma över då jag kände i efterhand att jag hade haft möjlighet att fördröja sjukdomsförloppet med kanske många år med ett sundare leverne. Men nu blev det inte så, och jag gråter inte längre över det.

NADA står för National Acupuncture Detoxification Association.
Sedan 1974 har NADA öronakupunktur använts som ett hjälpmedel vid behandling av beroendetillstånd.
Jag vet att Maria som gav mig behandlingen inte avsåg att bota mitt beroende av att springa 🙂 utan som hon sa: -Det fungerar fantastiskt bra att ge NADA öronakupunktur till någon man vill väl, i avslappnings och återhämtningssyfte, samt att lindra smärta. Och inte för att jag riktigt vet vad som är vad i denna min härliga resa, men jag har haft en fantastiskt bra dag med pigga snabba ben. Jag tror att din behandling Maria definitivt är en del i sanningen bakom min dag.
Tack Tomas, Tomas och Maria som står bakom Villa Skogshyddan i Ulricehamn för allt. Jag ser gärna att vi håller kontakten! Tack också för att ni hjälpte mig med mina grejor till Borås!

Överhuvudtaget blev Ulricehamn ett väldigt trevligt möte.
Bogesunds hotell som Patrik och Camilla driver är förstklassigt med ett grymt läge invid sjön! Tack snälla för att jag fick bo hos er!
Det nya kallbadhuset där jag tog ett snabbt dopp alldeles innan avfärden var superfint byggt på pålar en bit ut i sjön.

Det slår mig att många, många Svenska orter är väldigt fint uppbyggda i närheten av vatten. Sjöar, hav, åar, och andra vattendrag.
Mycket möda har lagts ner på att integrera vattnet i stadsbilden.
Ulricehamn var inget undantag, hur fint som helst!

Löpningen gick som sagt strålande idag, och kan ni tänka er att jag hade cykelcoachning de sista 7km från Gånghestra. Nina cyklar upp bredvid mig, och börjar prata med mig. Det var en artikel i både Borås Tidning och Ulricehamns Tidning idag så hon kände igen mig. Springa och prata är det bästa för allt blir bara så mycket enklare. Högre tempo och roligare. Så Nina hjälpte mig till genaste vägen till Stora Torget i Borås där Mina från Radio Sjuhärad väntade för att göra en intervju. Tack Nina, utan dig, och ditt trevliga sällskap hade jag aldrig hunit fram i tid 🙂

Efter intervjun promenerade jag den korta sträckan till mitt hotell Comfort Hotel Jazz. Borås är fullt av folk denna dag. När jag sprang in var det en massa stadsorienterare som rusade runt för fullt. Ett kul inslag i stadsbilden 🙂 På Stora Torget är det en konsert ikväll, så som sagt, mycket folk, liv, och rörelse.

Christina hälsade välkommen på Comfort Hotel Jazz, och nu var jag hemma igen. Sååå skönt, varje gång!!!
Upp och checka in på ett ljust underbart rum, skriva, skriva, skriva…
Och nu mina vänner ska det ätas!

Dagen är långt ifrån slut, jag ska krama ut det sista av allt dessa sista dagar.
Vi hörs snart igen!

Pigga löpande hälsningar!

Martin

Dag 25: Martin knockar riksväg 40

Riksväg 40 körde fult hela vägen, men det hjälpte föga.
Martin värmde upp kanske lite för länge. När löparuret stod på 2.10 först klev han ut på 40an, som svarade med ett fult grepp direkt. En skylt kastades fram som sa: -Ulricehamn 43.
Men va fan! Jag har ju sprungit med friska ben i ett ok tempo i 2.10, säkert 18-19 km. Är det 43km kvar??
40an flinade gott när han märkte hur ur balans Martin blev, och ännu hade han inte ens börjat att kasta ut resten av fulkorten.
Dock kom 2 journalister till Martins räddning, något som 40an inte räknat med. Patrik från Borås Tidning som dessutom var oerhört snäll genom att ta Martins bagage till nästa etappmål. Tusen tack Patrik!
Henrik från Ulricehamns Tidning var den andre. Båda sprang en bit med Martin och samtalade för kommande artiklar. Först Henrik, sedan Patrik, sedan Henrik igen.
40ans grepp om Martin lossnade då samtal är en given källa till ny energi.
Efter ett snabbstopp på en Shellmack med lite att äta och dricka var Martin åter ensam med en nu riktigt irriterad 40an. Långa, långa svaga uppförslut, och långa, långa nerförslut var nästa fulgrepp som sakta malde ner Martins ben som började värka både här och där. Dessutom slängde 40an in ett otal långtradare, och en bilist som på skoj låtsades köra mot Martin men i sista stund väjde undan. Nu började läget bli kritiskt för Martin som dessutom började sina på vätske och födofronten.
Föga hade dock 40an räknat med Marianne i Torhult. Hon bistod Martin med 1 liter vatten och ett äpple, och med detta i kroppen stampade Martin hårt på 40ans beläggning. Tusen tack Marianne 🙂
Ytterliga ett depåstopp på en mack och det började kännas riktigt bra för Martin!
I detta läget stod matchen och vägde då 2 avgörande ögonblick inträffar. Tomas Ekmanus ringer och ger Martin förnyade krafter med sin inbjudan till akupunkturen imorgon, och strax därpå stannar en supertrevlig Tomas Pettersson med sin bil och lämnar över ett kort till det nya fina Kallbadhuset i Ulricehamn.
40an plågas nu av Martins hårda, jämna steg, och i en korsning svänger Martin av ner mot Ulricehamn och lämnar en knockad, tillplattad riksväg 40 kvar på marken.
Stegen styrs ner mot Bogesunds Hotell där han checkar in, och om 40an skall ha en chans imorgon får den skärpa till sig. Då blir det dessutom inte så långt som dagens extremt jobbiga 62km på 8,40.

Ja ni får ursäkta mig, men jag sprang och flummade om denna matchen en ganska lång bit av vägen idag 🙂
Det har varit kul/jobbigt, och gjort göttont. Mentalt var jag inte riktigt förberedd på längden, men jag hämtade mig efter hand.

Jag har haft det underbart på Quality Hotel Winn i Huskvarna. Vilodagen har verkligen hjälpt känner jag nu. Tack Lisbeth och Maria i receptionen för ett kanonbemötande och intressanta samtal!
Restaurangen har serverat jättegod mat med en engagerad service. Tack Antonia på restaurangen för dina försök att hjälpa mig med bagaget. Du är kanon!
Jag fick höra om planerna på att hotellet skall försvinna snart. Jättetrist måste jag säga. Hotell Winn kändes som ett riktigt guldställe med sitt fantastiska läge så nära Vättern.

Och nu sitter jag alltså på Bogesunds Hotell i Ulricehamn. Madeleine tog emot mig med ett stort leende 🙂 haka på en bit imorgon vettja 🙂 Snart går ju fotbollssäsongen igång igen, då kan det vara bra att ha ett par mil i benen.
Skämt åsido (inte helt dock för att det var Madeleine som sa att hon kände för att haka på) så är här sjukt fint, och där jag åt nere vid vattnet var det hur vackert som helst.
Sverige är tydligen fullt av guldkorn som jag missat i 46 år.

Jag är jättemosig nu så mata in blodsockervärden, och svara på några inlägg får det bli imorgon bitti.

Må så gott!
Varma stronga löpande hälsningar!

Martin